När kroppen bråkar

Ni som följde mig här på bloggen förut vet att jag sedan många år (18½) har barnreumatism. Den har hållit sig relativt lugn ett bra tag nu. Ont har jag alltid men med hjälp av min behandling så är jag inte lika sjukdomstrött och jag har inte lika ont. Fick min 50:e behandling med Roactemra sent i våras. En gång vad fjärde vecka åker jag till sjukhuset och sitter med dropp i några timmar.

I fredags fick jag min behandling senast. Det var rörigt och lite småjobbigt. När man som patient träffar nya sköterskor så blir jag en smula orolig. Det blev jobbigt redan när jag skulle stickas. Fyra gånger fick de sticka innan det gick och det är inte precis skönt när blodkärl sprängs.. Det svullnar upp och gör jätteont. Sedan ställdes maskinen in fel. Min medicin brukar gå in med en viss hastighet men den gick in dubbelt så snabbt trots att jag påkallade uppmärksamhet flera gånger. I mitt fall så vet man oftast mer som patient än vad ny sjukvårdspersonal vet ;-) Det jag vill komma till är att jag är rädd att något har gått fel... I vanliga fall brukar jag nämligen inte ha i närheten av så här ont bara en vecka efter behandling. Ber en bön om att det inte är behandlingen som håller på att ge upp, orkar inte med en medicinkarusell igen. Så länge får jag försöka råda bot på andra sätt och så länge jag kan undvika cortison så gör jag det.

Plockade fram mina fotledsortoser när jag kom hem från jobb.
Tyvärr är mina reumatikerfötter inte precis snygga så ni får ha överseende med det ;-)

Fredag imorgon och min tidiga dag, välbehövligt efter en lång vecka.