Vilken underbar tid

När man var liten. Då kunde man leka och busa. Bara vara, inte behöva tänka på någonting alls.
Man fick mat, kläder och sömn. Kärlek och omtanke.
Att växa upp i en sådan miljö gör att man blir en trygg liten person.

Mina föräldrar var de mest kärleksfulla..
Dom gav mig allt, upplevelser, lärdom, och framför allt lärde dom mig hur man älskar och hur man visar en annan person att man bryr sig om den.

Jag önskade mig alltid ett syskon. Ett litet syskon att kunna leka med och att spela spel med.
Efter 18 år fick jag en liten änglabror som fick namnet Emil. Jag tänker på honom ibland..
I år skulle han ha fyllt 5 år. En liten go kille, busig och sprallig förmodligen.
Min äldsta dotter som är 3½ år hade säkert haft störtkul med sin morbror.

Men allt som sker har en mening. Jag tror det iallafall, våra liv är säkert förutbestämda.
Och mycket jobbigheter ska man ta sig igenom som vuxen, men för varje motgång så blir man en starkare person.

Ett barns skratt förgyller alltid tillvaron och kan göra den sorgsne till lyckligast i världen...