En del av mitt Liv

Den 14 februari 1996, åkte jag till Kanarieöarna med min mormor och morfar.

Det var Alla hjärtans dag och när vi väl hade kommit fram till hotellet och jag öppnade min resväska så låg där ett litet paketet ifrån mamma och pappa.

Paketet var från Guldfynd och innhöll två jättefina guldörhängen.

Ett par dagar innan vi skulle resa hem igen så började jag få ont i kroppen.

Lederna värkte och framför allt så var det min arm och mina händer som gjorde ont.

När vi hade kommit hem till Sverige igen så blev det värre.

En morgon när jag skulle knäppa mina jeans så gick det inte, fingrarna värkte och gick absolut inte att böja på. Dom gjorde fruktansvärt ont och var alldeles svullna.

Vi sökte oss till Vårdcentralen där vi (tyvärr) inte fick mycket hjälp alls. Dom sa att det var inflammation i en muskel så jag fick värktabletter och ordinationen att vila.

Men symptomen blev mycket värre och efter att min kära mamma varit ganska så påstridig så fick jag en remiss till reumatologen. Väl där fick jag genomgå massor av prover och det dröjde rättså länge innan dom kunde ge mig diagnosen Juvenil Cronisk Artrit, JCA.

Kan berätta att jag vid konstaterandet var 12 år, skulle fylla 13 år sommaren som kom.

Till hösten samma år, ungefär den tid då pappa somnade in så förvärrades min sjukdom.

Jag fick genomgå operation efter operation, och missade nästan hela året i skolan.

Det jobbigaste var dock inte operationerna utan det var att behöva vara inlagd, att behöva vara borta från mamma. För jag hade verkligen blivit "Mammas tös".

Åren har gått och nu i augusti så var det 10½ år sedan jag fick min diagnos.

Efter drygt 3 års lugn och ro så har min RA nu kommit tillbaka med dubbel kraft.

Den 22 september, fredagen om exakt 1 vecka, ligger jag åter igen på sjukhuset.

Då är det dags för den 8:de handoperationen. Därefter tar det 3 månader innan jag har "normal" funktion igen.

Vet inte riktigt varför jag skrev allt det här men jag hoppas att det kan hjälpa någon.

För oavsett hur sjuk man är så finns det alltid någon som har det värre.

Så länge man kan se och höra..

Så länge man har sin familj..

Då har man det bra!

Och kärlek kan göra den sjukaste frisk även om det så bara är för ett ögonblick.