lördag 10 mars 2018

Panikångest

Ibland händer och sker saker med knopp och kropp som man inte kan påverka. Förra året var ett tufft år för vår familj. Det började den 1 mars med att yngsta dottern fick en penna i ögat och hon är i dagsläget så gott som blind där. Jag och hennes pappa turades om att vara hemma med henne i 11/2 månad.
I mitten av april var det dags för min stora käkoperation den gjorde också att ett tungt orosmoln hängde över familjen. Det tog lång tid för mig att återhämta mig... jag är inte återställd än idag får jag säga då förlamningen fortfarande sitter i. Våren var jobbig för alla men min son var nog den som reagerade mest av alla. Han blev utåtagerande, inte fysiskt men agerade med ett hetsigt humör och blev en person som vi inte kände igen, en person fylld av oro, ångest m.m

Höstterminen såg likadan ut, han bar på mycket ilska och oro som ångade och visade sig med ständiga utbrott och ett språk som var mindre trevligt. Efter jullovet 17/18 lugnade det sig helt och med hjälp och stöd av kurator och psykolog så lyckades vi tillsammans få tillbaka den glada pojken han var för ett år sedan.
När familjen börjar må bättre vem reagerar då? Jo jag. Jag som burit på allas oro och dragit i det mesta för att alla ska må bra... En långdragen förkylning blev bihåleinflammation och 6 veckor utan medicin för mig. Det hela ledde till ett nytt skov, sömnbrist, ökade smärtor i lederna osv. Dessutom har jag har haft en del stressymptom sista tiden och förra veckan var den veckan som var mest rörig. Första tillfället kom förra veckan, jag satt i bilen (åkte) och var bara några gator hemifrån. Jag satt och tänkte på vad jag gjorde i helgen och kunde inte komma ihåg det. Plötsligt kunde jag inte andas. Det var precis som om något satte sig i halsen. I panik bad jag maken stanna bilen så att jag kunde kliva ut och få luft.
Andra tillfället var i duschen i onsdags kväll, alltså en vecka efter det första tillfället. Samma reaktion, kunde inte andas och var tvungen att lämna duschen för att få luft. Därefter började jag bli orolig...
Tredje tillfället var i torsdags kväll satt jag och läste när jag plötsligt får en overklighetskänsla i kroppen. Ungefär som när man har varit sövd och vaknar ur narkos, man är där men ändå inte. Fruktansvärt obehagligt var det! Jag gick ut och ställde mig utanför huset för att bara andas men det hjälpte inte. Jag var så ångestfylld att jag trodde att jag skulle dö och det höll i sig i lite mer än en timme. Jag klev ner i badkaret för att jag hade frossa och klev upp igen för att jag fick panik, varpå jag klev ner igen ja osv...
Igår blev jag hemma från jobb. Ringde läkare på morgonen och fick tid senare samma dag. Sov nästan hela dagen fram tills det var dags för läkarbesöket. Pratade också med reumatologen. Fick lämna prover och dessa var bra. Läkaren ställde diagnos - panikångest. Sjukskriven i 2 veckor och ska vila. Ska också prata med en KBT-psykolog. Hoppas få tid till en sådan snabbt så att jag får lära mig hur jag ska hantera attackerna när/om de kommer.
Behövde skriva av mig kände jag och bloggen är en bra ventil för just det ändamålet.

6 kommentarer:

  1. Ohh kära du. Vilket jobbigt år ni haft, inte så konstigt kanske att du drabbades. Hoppas du får en tid snart hos en KBT psykolog. Massor med kramar till dig och de dina.
    Kraam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kramen. Just nu försöker jag bara hitta lugnet igen. Kämpar på, en stund i taget. Kram

      Radera
  2. Usch jättejobbigt! Känner smått igen mig, fick också en reaktion när det blev för mycket jobbiga situationer runt omkring. Meditation/mindfullness hjälpte mig plus att jag gick och fick accessbars behandling. Jag lyssnade verkligen på kroppen och tog den på allvar gör det du med!! Massa kramar till dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska googla på det, accessbarsbehandling. Tack ❤️
      Kram!

      Radera
  3. Igenkänning, har också fått ett par såna genom livet (nu är det tack och lov längesen)! :-(

    Kramar ♥

    SvaraRadera

Tack så hjärtligt!
Svar på din kommentar får du här ♥